En novell av Svante Olson

Nummerlappen

Oskar Svensson var förkyld men på bättringsvägen. Nu skulle han ta en morgonpromenad, den första på flera dagar. Han var på gott humör och skulle passa på att uträtta ett ärende på Kvantum när han ändå var ute. Han behövde frimärken för att skicka iväg några nyårshälsningar till personer som han fått julkort från.

Det var en härlig dag. Alldeles vindstilla, klarblå himmel och en blek sol som fick kajorna att trivas i trädtopparna. Alla näbbarna var vända mot solen.

Det här blir en fin dag, tänkte Oskar Svensson. Han njöt av att komma ut i friska luften. Förkylningen hade slagit ut honom totalt under några dagar.

Det var hans kära barnbarn som under julfirandet hade delat med sig.

Han traskade på längs gångvägen mot Kvantum och hälsade på alla han mötte. Värnamo är en trevlig stad med vänliga människor.

Det knastrade tryggt under fötterna. Det var väl sandat och isen på gångbanan utgjorde inget hot mot honom.

Han fick snyta sig rejält några gånger men det kändes bara bra för nu hade det lossnat.

Framme vid Kvantums ingång lyste solen upp hela området och Oskar Svensson njöt.

Inne i butiken, vid postdisken, ställde han sig bakom kunden som var före honom och som just expedierades. Han spanade längs disken var kölapparna fanns. De fanns inte där de funnits vid tidigare.

Samtidigt kom en tredje kund in i bilden. En liten dam med rullator.

Efter en kort stund kom hon fram till Oskar Svensson. Här får du, sa hon och sträckte fram handen. Den höll i en nummerlapp.

Jag såg att du tittade efter kölapparna, sa hon. De är där borta.

Hon pekade mot sidan av utgången. Dit hade nummerlapparna flyttats.

Tack, det var väldigt vänligt, sa Oskar Svensson, och tog emot nummerlappen.

Någon större nytta hade han dock inte av den, tänkte han. Det fanns ju bara hon och han och kunden som just fått sina spelbongar stämplade. Men tanken var god.

Oskar Svensson stod närmast i tur.

Butiksbiträdet tittade på sina nya kunder och klickade fram nästa nummer.

Jag behöver fem frimärken, sa Oskar Svensson samtidigt som en liten förvirring uppstod.

22, sa butiksbiträdet och tittade på damen med rullatorn och sedan på Oskar Svensson.

Oskar Svensson tittade på sin nummerlapp. Det stod 23 på den. Sedan vred han på huvudet. Damen med rullatorn höll upp sin nummerlapp i luften.

Jag har nummer 22, sa hon och gav honom ett triumferande leende. Du får vänta.

Oskar Svensson tittade häpen på henne. Hur kunde hon?

Damen med rullatorn tog fram trisslotten som hon vunnit på och sa till biträdet att hon ville ha en ny lott. Hon log.

Medan hon väntade på att biträdet skulle bli klar vände sig Oskar Svensson till henne och sa:

Du kan få tillbaka nummerlappen som jag fick av dig. Den kan du ha som minne av hur du lyckades förstöra en bra dag. 23 kanske är ditt turnummer.

Han räckte henne kölappen. Hon tog inte emot den.

När Oskar Svensson gick ut ur butiken bländades han av det starka solskenet. Han fick genast blixtrande huvudvärk.

Kajorna skrek hysteriskt.

Han var tvungen att gå mitt i gatan. Plogbilen hade vräkt upp snön från gatan på trottoaren.

Han stönade när han satte sig ner på stolen hemma i hallen för att dra av sig vinterstövlarna. Han var irriterad och något hände med dragkedjan i ena stövelskaftet. Den hade fastnat och gick inte att rubba.

Oskar Svensson började svettas med alla vinterkläder på sig. Han slet och ryckte i dragkedjan men den vägrade att ge vika.

Med svetten rinnande hämtade han kökssaxen och klippte upp stövelskaftet. Äntligen fick han av sig kläderna.

En fin dag, muttrade Oskar Svensson.

Behövs läxor?

Lyssna på ”Fekke12” och ”Skoltrött tjej” (VN 11/12) som klagar på alla läxor i skolan.

”Det enda ni får ut av det är elever som verkligen inte tycker att det är roligt att gå till skolan.”

Det måste bli en ändring, tycker de. De orkar inte.

Jag förstår dem.

Läxor får inte urarta och leda till ett skadligt inslag i skolarbetet.

I dessa dagar när det har varit het debatt om RUT-avdrag för läxhjälp borde man även ifrågasätta om det över huvud taget ska finnas läxor.

En lärare, Ulf Leo, har forskat om saken och har skrivit en magisteruppsats. Hans slutsats är att läxor är en del av undervisningen och att all undervisning bör ske i skolan.

Det låter bra i mina öron, istället för slentrianmässiga krav på läxläsning som inte leder till förbättrade studieresultat.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Underlätta för gångtrafikanter istället

Tidigare var det stopp för privatbilister vid busshållplatsen på Birger Jarlsgatan i Värnamo. Nu är förbudsskyltarna borttagna. Det är fritt fram att köra mellan Växjövägen och Malmstensgatan via Birger Jarlsgatan.

”På försök för att möjliggöra ytterligare en utfart från området”,  meddelar Miljö- och stadsbyggnadsnämnden.

Det gillar inte jag. Beslutet att förbjuda genomfartstrafik var ju för att skapa en lugnare miljö med tanke på inte minst alla barn som finns i området.

Det hände ganska ofta att bilister trotsade förbudet tidigare men nu har trafiken ökat påtagligt.

Det är inte bra. Det är inte biltrafiken vi ska underlätta för. Istället ska kommunen göra det enklare och bekvämare för gång- och cykeltrafiken.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Kulturskola endast

för dem som har råd

Att kulturen är viktig konstaterade Eva Törn, M, kulturnämndens ordförande, vid senaste kommunfullmäktigesammanträdet.

Den är av största betydelse även för minne och inlärande, menade hon.

Hon har rätt. Och det är klart att kommunen ska satsa på kulturen.

Därför påpekade jag att mot den bakgrunden är det svårt att förstå varför den borgerliga majoriteten avgiftsbelägger undervisningen i den kommunala musikskolan. Omkring 700 kronor per termin kostar det för en elev att delta i undervisningen.

Det betyder förstås att familjer som har dåligt med pengar inte kan låta sina barn få lära sig att spela ett instrument i den kommunala undervisningen.

Kommunens musikundervisning är förbehållen dem som har råd.

Men det hann jag förstås aldrig att säga innan kommunfullmäktiges ordförande Christer Fjordevik, KD, avbröt mig och menade att det inte hörde till saken.

Jag tycker att den kommunala musikundervisningen borde vara kostnadsfri.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Ett hotande dödens grepp

Det är dags för den politiska majoriteten i Värnamo kommunfullmäktige att inse att det var fel att besluta om köpcentrum på Bredasten utanför stans centrum.

För en tid sedan hölls konferensen Stadens dag i Stockholm.

Vid den konstaterades att stadskärnan är stadens skyltfönster. Det stora hotet mot dessa stadskärnor är köpcentrum utanför städerna.

”Det är förföriskt med köpcentra för kommunpolitikerna,” säger Rudolf Antoni, utredare på Fastighetsägarna i tidningen Dagens Samhälle. ”Men risken är stor att det som är den faktiska staden utarmas”.

Värnamo kommuns projekt på Bredasten har dessbättre inte utvecklats som man hoppades.  Nästan inga butiker har etablerat sig där. Men det kan snabbt ändra sig.

Därför vill jag att kommunen, nu när den har fått möjlighet till det, besinnar sig och retirerar. Vi måste ta oss ur det hotande dödens grepp som vi befinner oss i.

Rädda Värnamo centrum, slå vakt om stadskärnan.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Ungdomen sitter

hemma och deppar

För tre och ett halvt år var det inte ovanligt att jag vadade jag fram bland sopor på min dagliga morgonpromenad. I synnerhet slutet av veckan; torsdag, fredag, lördag. Det var det gamla vanliga - cigarettpaket, ölburkar, flaskor, ölförpackningsflak, fimpar, muggar, papperstallrikar, plastbestick, hamburgerförpackningar, etc.

Så såg jag att i Linköping hade de satt i gång ett bra projekt med ungdomar inblandade. Så borde vi också göra, tyckte jag. Utan ungdomarnas medverkan vore det meningslöst. För vilka är det som står för nedskräpningen? Jag vill hävda att det till 90 procent är ungdomar i övre tonåren.

Jag skrev en motion till kommunfullmäktige.

Men under det senast året har jag märkt att det blivit en påtaglig förändring när det gäller nedskräpningen. Det har blivit mycket bättre. Till en början har jag blivit glad. Det ser mycket trevligare ut.

Sedan blev jag orolig. Vad är detta ett tecken på?

Jag tror att den borgerliga politiken på riksnivå har fått den här effekten.

De ungdomar som normalt blir väldigt besvärliga i övre tonåren har dragit sig undan. De som för tre år sedan i veckosluten var ute och härjade på gatorna, som ifrågasatte allt som föräldragenerationen sa, vad lärarna sa och vad alla andra auktoriteter uttryckte, de åldersgrupperna är inte ute och härjar längre. De har inga pengar. De är arbetslösa. De ser inga möjligheter. De sitter hemma framför datorn, panka och har ångest.

Det är därför det inte slängs något skräp längre. Den borgerliga politiken har lett till att ungdomen har tappat tron på framtiden. De sitter hemma och gråter istället.

Det behövs i dagens läge ingen kampanj mot nedskräpningen. Den borgerliga politiken på riksplanet har lett till att ungdomarna inte revolterar. De har gett upp.

Så jag tog det ovanliga greppet att yrka avslag på min egen motion när kommunfullmäktige behandlade min motion vid senaste sammanträdet.

Men jag återkommer med den när vi har fått en röd regering och ungdomar får arbete igen och framtidstro och revolterar och ifrågasätter och är ute och härjar och slänger saker omkring sig igen.

Det är sunt.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Anställ fler med lönebidrag

Värnamo kommun har 2665 anställda. Av dem är 28 anställda med lönebidrag. De lönebidragsanställda utgör således 1 procent av de anställda. Det är en låg siffra.

När jag tog upp den här frågan vid senaste kommunfullmäktigesammanträdet tycktes kommunalrådet Hans-Göran Johansson, C, vara ganska nöjd med situationen.

Några drastiska åtgärder för att snabbt öka antalet lönebidragsanställningar är inte aktuella.

Ändå tycker jag att kommuner och landsting borde vara på alerten när det gäller denna viktiga samhällsfråga. Men det är de inte. Privata företag är mycket bättre på att ta tillvara kompetensen hos personer med olika funktionsnedsättningar.

Och i senaste numret av tidningen Föräldrakraft citeras Henrik Dider, personalchef i hotellkedjan Scandic Hotels: ”Ett föredöme bland våra lokala chefer är Kåre Johansson i Värnamo."

Jag ringde upp Kåre Johansson för att höra hur han ser på den här saken.

Han berättade om när han tog emot en rullstolsburen ung kvinna som frågade efter praktikjobb. Först tänkte han: det går inte. Men han ändrade sig snabbt. Javisst, svarade han.

Det blev en ganska lång praktik. Det gick utmärkt.

Han menar att det är viktigt att företagare tar sitt sociala ansvar.  Och han menar att det måste gälla även en kommun.

Jag har även talat med Britt Gunnarsson, länsordförande i DHR.

”Kommuner och landsting är väldigt dåliga på att ordna fram jobb till personer med funktionsnedsättningar”, säger hon. ”Så har det var i alla år.”

Hon har svårt att förstå kommunernas ointresse för den här frågan.

”Kan man få in kommuninvånare i arbetslivet så vore väl det väldigt bra”, menar hon. ”Det finns hjälpmedel som gör att personer med funktionsnedsättningar kan jobba med i stort sett allt”.

Det enda som krävs är lite vilja från kommunen.

Sätt upp ett mål. Jag tycker att Värnamo kommun som första mål ska ha att gå från 1 procent anställda med lönebidrag till 5 procent.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo