Jag är inget proffs, jag är en lekman
Jag skrev en insändare för en tid sedan om missbruksvården och att det är viktigt att förbättra den och att det då framför allt gäller att kommuner och landsting kan samarbeta bättre.
Det har retat upp en kvinna med missbruksproblem som tidigare varit i kontakt med mig. Hon tyckte att hon blev uselt behandlad av mig. Hon skriver om det i Finnveden nu (29/7). Nu har hon tydligen fått ordning på sitt liv och det gläder mig.
När jag kom till henne på Brogården, ett boende för missbrukare i Värnamo, för att hon vill tala med mig om sina problem såg det mörkt ut för henne.
Tyvärr spårade vårt samtal ur ganska omgående. En missbrukares situation är ofta komplicerad och när jag ställde frågor för att kunna förstå uppfattade hon det som att jag ifrågasatte henne. Hon blev arg och aggressiv. Vi kom ingen vart. Det sa jag till henne och det var därför jag gick. Hennes aggressivitet omöjliggjorde ett samtal.
Jag har varit med om en liknande upplevelse en gång tidigare. Det var när jag gav ut Olsons tidning. Även den gången handlade det om en missbrukare. Han kom upp till mig på redaktionen. Precis som den kvinnliga missbrukaren var han upprörd över hur han hade behandats av socialtjänsten. Även till honom ställde jag frågor. Han reagerade också med ilska och aggressivitet och tyckte att jag ställde mig på socialtjänsten sida.
Enda skillnaden var att den gången var det inte jag som avbröt samtalet. "Du fattar ingenting", väste han och lämnade rummet.
Det är en del av problematiken när det gäller personer som är mitt uppe i ett missbruk; det är väldigt svårt att föra balanserade samtal.
Och jag är inget proffs, jag är en lekman.
Svante Olson