Inget kommunalt driftsstöd
till stiftelsen Vandalorum

Stiftelsen Vandalorum har problem med ekonomin. Nu vill den ha 1,5 miljoner kronor i årligt driftsstöd av kommunen. Det blir information om läget vid kommunfullmäktigesammanträdet den 31 januari. Då kommer jag att säga följande:

"Vi ska ju inte fatta något beslut i dag men jag vill ändå tydligt deklarera min ståndpunkt i denna fråga. Jag var på vernisagen i lördags och tyckte att det var trevligt. Det finns dock en person som har frågat mig om jag är motståndare till kultur eftersom jag har haft invändningar mot kommunens engagemang när det gäller Vandalorum.

Det är jag inte. Men jag har hela tiden hävdat att Vandalorum är ett projekt som saknar ekonomisk realism.

För mig är det ett mysterium att den privata stiftelsen Vandalorum vågade sätta igång byggnationen utan att ha någon säkerhet för den framtida driften.

Jag minns när kommunfullmäktige fattade beslutet om att överlämna vandalorumstomten som en gåva till den privata stiftelsen. Det rörde sig om en gåva på runt 17 miljoner kronor, skattebetalarnas pengar.

”Men det blir vårt sista bidrag till stiftelsen”, sa kommunstyrelsens ordförande Hans-Göran Johansson, C. Sedan blir det inte mer.

Men jag har hävdat att det blir svårt för kommunen att stå emot trycket när stiftelsen vädjar om nya bidrag när verksamheten inte går ihop.

Och det kunde ju vem som helst räkna ut att projektet inte skulle hålla.

Vandalorum är ingen kommunal verksamhet. Det är ett privat initiativ med företagare som donatorer. Det är företagarna och andra kapitalstarka personer i bygden som måste ta sitt ansvar.

Därför ska kommunen inte bidra med något kommunalt driftsstöd."

Svante Olson

Vänsterpartiet

Torsdag 31 januari 2013 är det kommunfullmäktigesammanträde i Värnamo.

Då ställer jag följande fråga till kommunfullmäktiges ordförande, prästen Christer Fjordevik, KD:

Är det inte dags att flytta andaktsstunden 

i kommunfullmäktigesalen 

till Värnamo kyrka tvärs över gatan?

Varje år inleds det nya fullmäktigeåret med en andaktsstund i kommunfullmäktigesalen i anslutning till kommunfullmäktigesammanträdet. Det är tradition.

Jag brukar återkomma med invändningar mot den traditionen. Eftersom det alltid handlar om kristna andakter tycker jag att man istället borde hålla till i Värnamo kyrka.

I kommunfullmäktigesalen bör man inte ägna sig åt religiösa aktiviteter. Där ska man ägna sig åt politik.

Är det inte dags att upphöra med den traditionella andaktsstunden i fullmäktigesalen och istället gå till kyrkan, de som vill det?

Svante Olson

Vänsterpartiet

Flytta skulturen på Vråen

till Ljussevekarondellen!

Läste i tidningen att i en rondell i anslutning till den nya Ljussevekaleden planerar kommunen att placera en konstnärlig utsmyckning av något slag. Man är dock angelägen om att den ska vara så underhållsfri som möjligt.

Jag har nu fått en lysande idé som löser en del av kommunens problem när det gäller konst i offentlig miljö.

På Vråen centrum finns sedan många år en vattenskulptur som inte riktigt har blivit som man tänkt sig. Inte som konstnären avsett i alla fall.

Vattnet som ska rinna från det runda metallklotet rinner inte som det ska. Skulpturen är helt torrlagd. Det är bara när det regnar som det kommer vatten på den. Kulturnämndens ordförande Eva Thörn, M, brukar säga att det ska åtgärdas.

Men maskinen som ska pumpa fram vattnet väsnas för mycket, tycker de som arbetar i närheten av den. Därför blir det inget vatten på skulpturen.

Mitt förslag är därför, flytta skulpturen till rondellen vid Ljussevekaleden. De bilister som brummar fram där kommer sannolikt att väsnas mer än maskinen som ska driva vattenpumpen.

Vråen centrum kan istället få en skulptur som inte kräver vattenbegjutning.

Det var väl en bra idé!

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Jag ser likheter

SD ser skillnader

Johan Nissinen, SD, påstår (VN 19/1) att jag ”levt alltför länge i en socialistisk drömvärld”.

Det är fel, Johan!

Jag har levt alltför länge i en superkapitalistisk ekonomi. Finansmarknaden styr allt. Ojämlikheten ökar. Det gillar inte jag.

Jag är för ett jämlikt samhälle och en jämlik värld. Därför är jag vänsterpartist.

Jag ser likheter mellan människor i alla länder och i alla kulturer.

I ditt parti, Johan, ser man skillnader. Därför får jag ångest när ni växer i styrka.

Du frågar mig vad man ska göra ”om det helt plötsligt är 10 miljoner människor som vill komma till Sverige?”

Varför stannar du vid 10 miljoner personer? Varför undrar du inte vad jag ska göra om 100 miljoner, eller 200 miljoner personer vill komma hit? Eller varför inte alla människor i hela världen? Alla vill väl komma till Sverige, den bästa platsen på jorden?

Ta det lugnt Johan, det kommer inte plötsligt 10 miljoner människor till Sverige.

Men jag tycker att det är en sympatisk tanke att folk ska få röra på sig som de vill. Vill jag flytta till Kapstaden ska jag få göra det.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo

Jag får ångest

Jag träffade en gammal bekant ute på stan i slutet av förra året. Han stannar gärna till och pratar en stund. Han är trevlig. Och det är klart att vi har mycket att tala om. Han har nämligen utvecklats till en ivrig sverigedemokrat och jag är ju vänsterpartist.

Jag träffar honom minst en gång i månaden i samband med kommunfullmäktigesammanträdet. Han är där och lyssnar och lär. Han sitter bland åhörarna. Han är där tillsammans med flera andra sverigedemokrater och stöttar Anne Karlsson, Sven-Evert Gunnarsson och Johan Nissinen som redan är invalda.

Efter nästa val blir han själv invald.

”Jag har lovat att ställa upp”, sa han till mig.

Han berättade att trots de senaste SD-skandalerna så hör fler och fler människor av sig till partiorganisationen, även i Värnamo.

Och han menade att Centerpartiets förslag till nytt idéprogram ytterligare har ökat intresset för Sverigedemokraterna.

”Vi har länge försökt tala om för landsbygdsfolk att vi har en jordbrukspolitik också”, sa han. ”Men ingen har lyssnat”.

Tills nu.

I Centerpartiets förslag till nytt idéprogram står det bland annat att man är för fri invandring. Detta har starkt upprört många människor.

”Nu kommer jag till er och lyssnar. Jag är inte centerpartist längre”, hade en lantbrukare sagt som slagit dövörat till tidigare när SD försökt locka honom till sina möten.

Jag tittade min bekant i ögonen och sa:

”På den här punkten håller jag helt med dem som skapat förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Jag tycker att folk ska få flytta som de vill. Vi ska inte bygga några murar.”

Min bekant skakade på huvudet.

”Det går inte”, sa han. ”Det blir bara problem. Och vi har inte råd.”

”Problemen finns redan, fast på annat håll”, sa jag. ”Och det är klart att vi har råd. Det är bara en fråga om fördelning. På sikt tjänar alla på att vi hjälper varandra.”

Han log åt min naiva inställning. Han vet att sverigedemokraternas retorik går hem. Och jag måste tyvärr ge honom rätt. Hans parti kommer att lyckas mycket bra i nästa val.

Min bekant kommer att få mycket att göra i kommunpolitiken i Värnamo.

Jag har inget emot honom och Anne Karlsson och Johan Nissinen och Sven-Evert Gunnarsson som personer, men jag tycker att det är oroväckande att sverigedemokraternas politik ska få ett starkt fotfäste i Värnamo och i Sverige.

Sverigedemokraternas vänner ute i Europa växer sig också starka.

Jag får ångest.

Svante Olson

Vänsterpartiet, Värnamo.

Minnesord

Marko Kaappola

Marko var en kändis i Värnamo. Han hade lätt för att få kontakt med människor. Han hejade till höger och vänster när han rullade fram med sin permobil på Värnamos gator. Han hade synpunkter på det mesta. Han var inte rädd för att göra sig hörd.

Det vet de på kommunen som handlägger frågor som har med funktionsnedsättning att göra.

Marko har medverkat i alla medier och pekat på svagheter i kommunens agerande när det gäller framkomlighet.

Höga trottoarkanter, dörröppnare som inte fungerar, för smala ingångar, hissar som inte är anpassade för rullstolar.

Listan på besvärligheter för personer med funktionsnedsättning kan göras lång. Marko har alltid protesterat högljutt. Han var full av liv.

När jag träffade honom sista gången, uppe på sjukhuset, var det en lågmäld Marko jag mötte. Det kändes tungt att se honom.

Jag hoppas att kommunens planerare har bilden av den glade Marko framför sig när de formar vårt framtida Värnamo.

Personer med funktionsnedsättning är en del av samhället. De bidrar med mycket och ska ha samma möjligheter att ta sig fram som alla andra.

Jag kommer att minnas Marko som en kämpe.

Svante Olson

En novell av Svante Olson

Nummerlappen

Oskar Svensson var förkyld men på bättringsvägen. Nu skulle han ta en morgonpromenad, den första på flera dagar. Han var på gott humör och skulle passa på att uträtta ett ärende på Kvantum när han ändå var ute. Han behövde frimärken för att skicka iväg några nyårshälsningar till personer som han fått julkort från.

Det var en härlig dag. Alldeles vindstilla, klarblå himmel och en blek sol som fick kajorna att trivas i trädtopparna. Alla näbbarna var vända mot solen.

Det här blir en fin dag, tänkte Oskar Svensson. Han njöt av att komma ut i friska luften. Förkylningen hade slagit ut honom totalt under några dagar.

Det var hans kära barnbarn som under julfirandet hade delat med sig.

Han traskade på längs gångvägen mot Kvantum och hälsade på alla han mötte. Värnamo är en trevlig stad med vänliga människor.

Det knastrade tryggt under fötterna. Det var väl sandat och isen på gångbanan utgjorde inget hot mot honom.

Han fick snyta sig rejält några gånger men det kändes bara bra för nu hade det lossnat.

Framme vid Kvantums ingång lyste solen upp hela området och Oskar Svensson njöt.

Inne i butiken, vid postdisken, ställde han sig bakom kunden som var före honom och som just expedierades. Han spanade längs disken var kölapparna fanns. De fanns inte där de funnits vid tidigare.

Samtidigt kom en tredje kund in i bilden. En liten dam med rullator.

Efter en kort stund kom hon fram till Oskar Svensson. Här får du, sa hon och sträckte fram handen. Den höll i en nummerlapp.

Jag såg att du tittade efter kölapparna, sa hon. De är där borta.

Hon pekade mot sidan av utgången. Dit hade nummerlapparna flyttats.

Tack, det var väldigt vänligt, sa Oskar Svensson, och tog emot nummerlappen.

Någon större nytta hade han dock inte av den, tänkte han. Det fanns ju bara hon och han och kunden som just fått sina spelbongar stämplade. Men tanken var god.

Oskar Svensson stod närmast i tur.

Butiksbiträdet tittade på sina nya kunder och klickade fram nästa nummer.

Jag behöver fem frimärken, sa Oskar Svensson samtidigt som en liten förvirring uppstod.

22, sa butiksbiträdet och tittade på damen med rullatorn och sedan på Oskar Svensson.

Oskar Svensson tittade på sin nummerlapp. Det stod 23 på den. Sedan vred han på huvudet. Damen med rullatorn höll upp sin nummerlapp i luften.

Jag har nummer 22, sa hon och gav honom ett triumferande leende. Du får vänta.

Oskar Svensson tittade häpen på henne. Hur kunde hon?

Damen med rullatorn tog fram trisslotten som hon vunnit på och sa till biträdet att hon ville ha en ny lott. Hon log.

Medan hon väntade på att biträdet skulle bli klar vände sig Oskar Svensson till henne och sa:

Du kan få tillbaka nummerlappen som jag fick av dig. Den kan du ha som minne av hur du lyckades förstöra en bra dag. 23 kanske är ditt turnummer.

Han räckte henne kölappen. Hon tog inte emot den.

När Oskar Svensson gick ut ur butiken bländades han av det starka solskenet. Han fick genast blixtrande huvudvärk.

Kajorna skrek hysteriskt.

Han var tvungen att gå mitt i gatan. Plogbilen hade vräkt upp snön från gatan på trottoaren.

Han stönade när han satte sig ner på stolen hemma i hallen för att dra av sig vinterstövlarna. Han var irriterad och något hände med dragkedjan i ena stövelskaftet. Den hade fastnat och gick inte att rubba.

Oskar Svensson började svettas med alla vinterkläder på sig. Han slet och ryckte i dragkedjan men den vägrade att ge vika.

Med svetten rinnande hämtade han kökssaxen och klippte upp stövelskaftet. Äntligen fick han av sig kläderna.

En fin dag, muttrade Oskar Svensson.