Afghansk flyktingelev:

”Varför talar inte svenskar med oss?”

”Jag har bott i Sverige i ett år nu och jag har inte en enda svenska kompis. Jag känner ingen svensk. Svenska ungdomar talar inte med mig.”

Han som säger det är en 17-åring flykting från Afghanistan. Han ser trevlig ut, är mycket artig och tillmötesgående. Han gillar att sitta och samtala.

Han ser olycklig ut när han beskriver svenska ungdomar i hans egen ålder.

”Varför talar de inte med oss? Varför närmare de sig inte oss? Tycker de att det är något fel på oss?”

Han beskriver situationen på skolan, Finnvedens gymnasium i Värnamo. Han har varit elev där i ett år nu. Han gillar verkligen skolan. Han tycker att den är fin och han är mycket ambitiös. Han vill inte missa en lektion och han pluggar maximalt. Skolmaten uppskattar han.

Men han kan inte förstå varför skolan är så segregerad. Det är olika läger. De talar inte med varandra. De ser inte varandra.

Han har många kompisar på skolan. De pratar och har kul och diskuterar gemensamma problem. Men han får aldrig utveckla sina svenska språkkunskaper på rasterna. I korridoren på gymnasiet har afghanerna sitt ställe. Svenskarna har sina.

Det brukar vara hög ljudnivå i korridorerna.

Det händer att han går in på skolbiblioteket för att få lite lugn och ro. Han har noterat att om han sätter sig i närheten av svenska ungdomar inne i lokalen så reser de sig och flyttar på sig. Han tycker att det är obehagligt.

Därför sätter han sig numera en bit ifrån svenskar.

Är det inte sorgligt att det är på det här viset.

Jag tycker att skolan borde underlätta för de olika elevgrupperna att träffas och tala med varandra. Det behövs så lite för att få igång en positiv process.

Svante Olson, Vänsterpartiet, Värnamo