Hur ska vi få stopp på
alla onödiga mediciner
En kvinna i Jönköpings kommun ringde upp mig och ställde mig mot väggen:
"Du är ju landstingspolitiker och säger att vården inte ska droga äldre människor. Ändå pågår det hela tiden. Hur ska ni få stopp på det?"
Ärligt talat vet jag inte. Starka krafter påverkar utvecklingen.
Kvinnan som ringt upp mig berättar om hur hennes egen mamma behandlades. Efter en propp i hjärnan försämrades hennes närminne. Hon kunde inte bo hemma längre. Hon var 89 år när hon flyttade in på ett demensboende. Det fungerade jättebra till en början. Man lagade mat ihop och hade många aktiviteter.
Men snart märkte dottern att något var fel när hon hälsade på. Mamman hade hjärtklappning och mådde illa.
"Jag vill inte leva", sa mamman.
Dottern är utbildad apotekstekniker och tittade på mammans medicinlista. Hon fick en chock. Listan var lång. Mamman fick antidepressiva läkemedel, hon fick starka värkmediciner och hon fick morfin och sömntabletter.
Dottern slog larm. Ta bort läkemedlen! uppmanade hon.
Det blev strid med både personal och läkare. Dottern vann. Medicineringen upphörde. Mamman blev genast bättre.
Sedan skulle kommunen spara. Äldreboendet stängdes. Mamman flyttades till ett annat.
Sedan var samma cirkus igång igen. När dottern kommer på besök på det nya stället finner hon mamman väldigt medtagen.
Och när dottern studerar mammans läkemedelslista ser hon samma sak som tidigare: massvis med medicin.
Nytt allvarligt samtal med läkaren som motvilligt går med på att bort den mesta medicinen. Och mamman piggnar till igen.
Men det dröjer inte länge förrän medicinen är tillbaka, utan dotterns vetskap. Och mamman blir åter dålig.
"Är du inte nöjd med vården och medicineringen kan du ta hem din mamma och sköta henne själv", sa läkaren.
Efter det såg dottern till att det blev läkarbyte. Sedan fungerade medicineringen bra.
Nu är mamman borta. Hon dog häromåret.
"Jag kan inte släppa det som hände min mamma", säger dottern. "Jag mår fortfarande dåligt av det."
Personalnedskärningar och andra besparingar ligger bakom det hela, tror hon. Medicinskt kunnig personal finns inte tillgänglig på äldreboendena.
Sedan får man förstås inte glömma att läkemedelsindustrin har varit mycket framgångsrik. Den vill sälja så mycket som möjligt.
Vanvården, för något annat kan man inte kalla det, fortsätter. Vad kan vi göra?
Kompetensen finns ju. Geriatriska läkare vet precis vad det handlar om. Kunde inte kommunerna få rätt att anställa sådana läkare i omsorgen?
Eftersom det inte fungerar med de instrument som redan finns måste något nytt till. Kan inte landsting och kommuner skapa ett gemensamt organ som har som enda uppgift att kontrollera läkemedelsförskrivningen?
Svante Olson, landstingsledamot
Vänsterpartiet, Värnamo