En novell av Svante Olson

Nummerlappen

Oskar Svensson var förkyld men på bättringsvägen. Nu skulle han ta en morgonpromenad, den första på flera dagar. Han var på gott humör och skulle passa på att uträtta ett ärende på Kvantum när han ändå var ute. Han behövde frimärken för att skicka iväg några nyårshälsningar till personer som han fått julkort från.

Det var en härlig dag. Alldeles vindstilla, klarblå himmel och en blek sol som fick kajorna att trivas i trädtopparna. Alla näbbarna var vända mot solen.

Det här blir en fin dag, tänkte Oskar Svensson. Han njöt av att komma ut i friska luften. Förkylningen hade slagit ut honom totalt under några dagar.

Det var hans kära barnbarn som under julfirandet hade delat med sig.

Han traskade på längs gångvägen mot Kvantum och hälsade på alla han mötte. Värnamo är en trevlig stad med vänliga människor.

Det knastrade tryggt under fötterna. Det var väl sandat och isen på gångbanan utgjorde inget hot mot honom.

Han fick snyta sig rejält några gånger men det kändes bara bra för nu hade det lossnat.

Framme vid Kvantums ingång lyste solen upp hela området och Oskar Svensson njöt.

Inne i butiken, vid postdisken, ställde han sig bakom kunden som var före honom och som just expedierades. Han spanade längs disken var kölapparna fanns. De fanns inte där de funnits vid tidigare.

Samtidigt kom en tredje kund in i bilden. En liten dam med rullator.

Efter en kort stund kom hon fram till Oskar Svensson. Här får du, sa hon och sträckte fram handen. Den höll i en nummerlapp.

Jag såg att du tittade efter kölapparna, sa hon. De är där borta.

Hon pekade mot sidan av utgången. Dit hade nummerlapparna flyttats.

Tack, det var väldigt vänligt, sa Oskar Svensson, och tog emot nummerlappen.

Någon större nytta hade han dock inte av den, tänkte han. Det fanns ju bara hon och han och kunden som just fått sina spelbongar stämplade. Men tanken var god.

Oskar Svensson stod närmast i tur.

Butiksbiträdet tittade på sina nya kunder och klickade fram nästa nummer.

Jag behöver fem frimärken, sa Oskar Svensson samtidigt som en liten förvirring uppstod.

22, sa butiksbiträdet och tittade på damen med rullatorn och sedan på Oskar Svensson.

Oskar Svensson tittade på sin nummerlapp. Det stod 23 på den. Sedan vred han på huvudet. Damen med rullatorn höll upp sin nummerlapp i luften.

Jag har nummer 22, sa hon och gav honom ett triumferande leende. Du får vänta.

Oskar Svensson tittade häpen på henne. Hur kunde hon?

Damen med rullatorn tog fram trisslotten som hon vunnit på och sa till biträdet att hon ville ha en ny lott. Hon log.

Medan hon väntade på att biträdet skulle bli klar vände sig Oskar Svensson till henne och sa:

Du kan få tillbaka nummerlappen som jag fick av dig. Den kan du ha som minne av hur du lyckades förstöra en bra dag. 23 kanske är ditt turnummer.

Han räckte henne kölappen. Hon tog inte emot den.

När Oskar Svensson gick ut ur butiken bländades han av det starka solskenet. Han fick genast blixtrande huvudvärk.

Kajorna skrek hysteriskt.

Han var tvungen att gå mitt i gatan. Plogbilen hade vräkt upp snön från gatan på trottoaren.

Han stönade när han satte sig ner på stolen hemma i hallen för att dra av sig vinterstövlarna. Han var irriterad och något hände med dragkedjan i ena stövelskaftet. Den hade fastnat och gick inte att rubba.

Oskar Svensson började svettas med alla vinterkläder på sig. Han slet och ryckte i dragkedjan men den vägrade att ge vika.

Med svetten rinnande hämtade han kökssaxen och klippte upp stövelskaftet. Äntligen fick han av sig kläderna.

En fin dag, muttrade Oskar Svensson.