Folk blir sjuka av för mycket piller
Användningen av läkemedel ökar hela tiden. Om detta larmas det med jämna mellanrum. Folk blir sjuka av för mycket läkemedel. Men det är svårt för läkarna att stå emot när patienterna kräver piller.
Antalet akut intagna patienter med problem som har med läkemedel att göra är omkring 15 procent i vårt landsting. Det rör sig om 15000 vårddygn! Det kostar otroligt mycket pengar, helt i onödan.
Långtidsanvändning av sömnmedel förekommer till exempel i mycket hög grad.
Och vårt landsting ligger på tredje plats i Sverige när det gäller neuroleptikaförskrivning till äldre.
Men även flera andra läkemedelsgrupper överanvänds av äldre personer i Jönköpings län jämfört med hela Sverige.
Mitt parti har föreslagit fler apotekare i vården för att komma tillrätta med felaktiv användning av läkemedel. De borgerliga partierna har dock tyckt att läget är under kontroll.
Och nu undrar jag hur det ska gå när vårdvalet införs fullt ut. Med en privatisering av prmimärvården befarar jag att läkemedelsförskrivningen kommer att skena.
Se bara hur det har gått i Aneby där det har funnits en privatläkarmottagning ett antal år.
De två privatpraktiserande läkarna sjukskriver i dag ungefär lika mycket som 15 läkare på landstingets vårdcentral.
Jag tror att vi får samma utveckling när det gäller läkemedelsförskrivningen. Läkarna kommer att skriva ut onödigt mycket piller för att inte riskera att mista patienter.
Allra gladast över den här utvecklingen är förstås läkemedelsföretagen. Värst är det för patienterna.
Svante Olson, landstingsledamot
Vänsterpartiet, Värnamo

Vi är mentalt ockuperade
Under en längre tid har svenska medier matat oss med information om Sonya Sotomayor, en kvinna med lantamerikanska rötter, som skulle väljas till ledamot av Högsta domstolen i USA. Det har varit väldigt angeläget att berätta allt om henne. Hur många barn har hon, vad har hon arbetat med tidigare, hur såg hennes uppväxt ut, var bodde hon, hur långt till vänster står hon?
Det säger väldigt mycket om hur fixerade svenska medier är på USA.
Vi är helt enkelt mentalt ockuperade.
Jag har inget emot Sonya Sotomayor men jag är inte intresserad av hennes ställning i det amerikanska samhället.
Däremot vore det intressant om svenska medier intresserade sig mera för den svenska högsta domstolen.
2008 blev Lena Moore ledamot av Högsta domstolen i Sverige. Vad vet vi om henne? Noll.
Svante Olson

Nu duger eleverna
Det ska bli spännande att se hur det går för den nya konstmässan i Värnamo, V.art09, som öppnar i september på kommunens nya kulturcentrum, Gummifabriken.
Initiativtagaren till V.art09 är konstnären Christian Immonen. Jag håller tummarna för att hans projekt ska gå vägen.
Men jag kan inte låta bli att bli lite ironisk mot honom. Vi hade ju en debatt för några år sedan om låta ungdomar på Finnvedens gymnasium arbeta fram ett offentligt konstverk.
Min tanke var att gymnasiets esteter tillsammans med övriga kompetenser på gymnasiet skulle jobba fram det här konstverket.
Förslaget togs väl emot av både skolledning och barn- och utbildningsnämnd. Men Christian Immonen gillade det inte. Han avfärdade det som gymnasial konst av föga värde. Pengarna som skulle satsas på ett elevprojekt borde istället gå till etablerade konstnärers produktion. Han fick kulturnämnden med sig.
Mitt uppslag hamnade i papperskorgen.
Nu ser jag (VN 3/8) att när arbetet med utställningshallen på Gummifabriken påbörjades i våras så hjälpte elever från gymnasiets byggprogram till.
Då gick det bra att låta elever vara med. Då dög deras kompetens.
Svante Olson
Vänsterpartiet, Värnamo

Kycklingar blir bilgas
Har ni hört det senaste, att man ska använda kycklingar i bränsleproduktionen? Jag blev mållös när jag häromdagen tittade på teveinslaget där en lantbrukare som specialiserat sig på kycklingproduktion konstaterade att han i framtiden räknade med att leverera kycklingarna till biogasproducenter. Kycklingarna blir gas. I framtiden, trodde lantbrukare, skulle vi inte längre tala om hur mycket bensin en bil drar per mil.
Två kycklingar per mil, säger vi kanske istället, sa han och log.
Biogas är inne. Med biogas kör vi skattesubventionerade miljöbilar. Vad tycker hönskollektivet om den här utvecklingen?
Personligen fortsätter jag att tanka med bensin.
Svante Olson

Jag är inget proffs, jag är en lekman
Jag skrev en insändare för en tid sedan om missbruksvården och att det är viktigt att förbättra den och att det då framför allt gäller att kommuner och landsting kan samarbeta bättre.
Det har retat upp en kvinna med missbruksproblem som tidigare varit i kontakt med mig. Hon tyckte att hon blev uselt behandlad av mig. Hon skriver om det i Finnveden nu (29/7). Nu har hon tydligen fått ordning på sitt liv och det gläder mig.
När jag kom till henne på Brogården, ett boende för missbrukare i Värnamo, för att hon vill tala med mig om sina problem såg det mörkt ut för henne.
Tyvärr spårade vårt samtal ur ganska omgående. En missbrukares situation är ofta komplicerad och när jag ställde frågor för att kunna förstå uppfattade hon det som att jag ifrågasatte henne. Hon blev arg och aggressiv. Vi kom ingen vart. Det sa jag till henne och det var därför jag gick. Hennes aggressivitet omöjliggjorde ett samtal.
Jag har varit med om en liknande upplevelse en gång tidigare. Det var när jag gav ut Olsons tidning. Även den gången handlade det om en missbrukare. Han kom upp till mig på redaktionen. Precis som den kvinnliga missbrukaren var han upprörd över hur han hade behandats av socialtjänsten. Även till honom ställde jag frågor. Han reagerade också med ilska och aggressivitet och tyckte att jag ställde mig på socialtjänsten sida.
Enda skillnaden var att den gången var det inte jag som avbröt samtalet. "Du fattar ingenting", väste han och lämnade rummet.
Det är en del av problematiken när det gäller personer som är mitt uppe i ett missbruk; det är väldigt svårt att föra balanserade samtal.
Och jag är inget proffs, jag är en lekman.
Svante Olson

Sluta med övergreppen!
Över hela landet pågår det, i landstingens regi, övergrepp mot små pojkar. Medvetet bryter man mot FNs barnkonvention. Nu har Barnläkarföreningen fått nog och kräver att religiöst motiverad omskärelse av pojkar upphör.
Jag delar deras upprördhet. Omskärelse av omyndiga barn är en styggelse.
När jag häromåret tog upp frågan i landstinget i Jönköpings län möttes jag inte av någon förståelse.
Det är meningen att landstingsläkare även i vårt landsting, om föräldrarna så vill, ska skära bort förhuden på pojkarnas könsorgan.
Detta övergrepp försvaras av de flesta med att det är en kulturtradition inom vissa regligioner och att vi därför måste acceptera det även i vårt land.
Jag håller inte med. Ett övergrepp är ett övergrepp.
När det gäller hundar är det inte längre tillåtet att klippa av svansen på dem. Det anses vara djurplågeri.
Små mänskliga bebisar kan vi däremot ge oss på med kniven och avlägsna kroppsdelar. Det är motbjudande.
Jag accepterar omskärelse. För mig får det vara motiverat av vilket skäl som helst. Men beslutet om omskärelse ska tas av en myndig person själv.
Men hur många personer över 18 år skulle göra det?
Sluta med övergreppen på försvarslösa små barn!
Svante Olson, landstingsledamot
Vänsterpartiet, Värnamo

Vi behandlas illa
Ingen vill ta i oss
Missbruksvården fungerar inte tillfredställande, konstaterade jag i en insändare för en tid sedan. Missbrukare är i konstant underläge. Ingen vill ha dem. Kommun och landsting har svårt att samarbeta. Men från ledande håll påstås att i vårt län fungerar den här vården bra.
Det ifrågasätter jag alltså.
Nu har några personer med erfarenheter från den här vården hört av sig till mig. De håller med mig.
- Vi behandlas som smuts. Ingen vill ta i oss, säger en missbrukare.
- Det finns ingen samordning, ingen vilja att göra något radikalt. Helst vill man sopa skiten under mattan, säger en person med vårdarbakgrund.
I den pågående statliga utredningen om missbruksvården, som leds av Gerhard Larsson, efterlyses debatt och förslag på hur vårdarbetet ska kunna förbättras.
Jag har talat med en person i Jönköping, som har jobbat med missbrukare i 30 år. Nu är han på Arbetsmarknadsavdelningen (AMA), Jönköpings kommun, som arbetskonsulent. Han suckar när han beskriver läget.
- Det är så tungt, säger han. Och det är så segt. Jag har jobbat med det här så länge att jag vet ungefär vad som måste göras. Men det kostar pengar och ingen är beredd att släppa till dem. Det verkar som om beslutsfattare inte riktigt tror på att det verkligen går att göra något åt det hela.
Missbruksvården är ett gigantiskt problem. Så oerhört många människor är involverade med olika infallsvinklar. Först har vi alla de olyckliga människor som har hamnat i missbruk. Och alla deras anhöriga. Till dem ska läggas allt vårdfolk på olika nivåer, alla politiker, alla tjänstemän.
Landstings- och myndighetspersoner av olika slag brukar tala om vikten av mer evidens i vårdarbete av olika slag. Krav på att insatserna som görs fungerar, alltså. Mot den bakgrunden kan man fråga sig hur missbruksvården kan fortsätta som den gör. Missbrukarna blir ju inte bättre.
Är man verkligen beredd att betala vad det kostar att utbilda folk, att diskutera vårdformerna och kritiskt ifrågasätta dem? Eller vill man hellre fortsätta i samma hjulspår som man redan kör i?
Jag läste en intressant reflektion av en redaktör i Medicinsk vetenskap & praxis (nr 2/2009). Han talar om teoretisk och praktisk kunskap. När centralbyråkrater förkunnar att nu ska vården kunskapsstyras så har de inte förstått att alla typer av kunskap måste ingå. Riktlinjer uppifrån räcker inte.
När ny kunskap ska tolkas och tillämpas måste de som gör jobbet rent praktiskt engageras. Det är där förändringen måste börja. I skallen på dem som jobbar praktiskt.
Jag är lekman men jag hoppas att kommun och landsting kan samordna missbruksvården bättre och att man när verksamheten stramas upp även lyssnar på dem som gör jobbet i praktiken.
Svante Olson, landstingsledamot
Vänsterpartiet, Värnamo