Vem är extremist?

Vem är extremist? Den frågan ställer jag mig då och då. Jag är nämligen inte bekväm med den i dag så aktuella termen våldsbejakande extremism. Hela samhället uppmanas att hålla ögonen öppna. Och det är förstås unga muslimer med skägg, alternativt slöja, som vi ska se upp med.

Jag minns på 1960-talet, när jag själv var ung, att många uppfattade mig som extremist. Jag var ju medlem i Vänsterns ungdomsförbund, Vuf, i Göteborg, där jag bodde.

Vi demonstrerade mot USAs krig i Vietnam.

Vi ansågs vara presumtiva landsförrädare, vi fick inte vilka jobb som helst.

Jag var elev på journalistinstitutet och vi gjorde en övningstidning. En av eleverna intervjuade en ung svensk kille som emigrerat till USA av ett enda skäl: han ville bli amerikansk soldat och slåss mot kommunisterna. Och han gjorde det. Var han extremist? I Sverige gillade många det han gjorde. Det fanns präster i Svenska kyrkan som hävdade att det var att rätt bomba de okristliga kommunisterna i Vietnam. Det var då jag lämnade Svenska kyrkan.

På ett av mina första jobb hamnade jag på en lokalredaktion i en liten kommun. Kommunens kanslichef berättade vid ett tillfälle att han deltagit som FN-soldat i Kongokriget. Jag undrade varför. Han svarade: Jag var utbildad värnpliktig officer och ville känna hur det var att skjuta på levande mänskligt mål. Han sa det på fullt allvar. Var han extremist?

I dagsläget skickar Sverige iväg svenska soldater på internationella uppdrag som ”fredssoldater”. Vad är det för motiv som driver dessa unga människor? Är de extremister?

Jag är inte stolt över svenska soldaters insatser i Irak, Afghanistan, Libyen, Mali eller någon annanstans.

Fick jag bestämma avvecklade vi den svenska krigsmakten och förbjöd svensk vapenindustri. Vapenmakt löser inga problem. Människor måste tala med varandra. I alla lägen. Det är enda vägen.

Och så ska vi inte titta snett på varandra. Oavsett om vi bär slöja, har långt skägg eller är tatuerade.

Svante Olson, Vänsterpartiet, Värnamo