Diskrimineringen fortsätter

Vi borde kunna hjälpa de mest nödställda med tillfälliga nödbostäder när det är som svårast. Det föreslog kyrkoherde Per-Magnus Möller, Värnamo, förra året. Jag håller med honom och skrev en motion som behandlades av kommunfullmäktige nyligen.

Resultatet var nedslående för att inte säga chockartat.

Jag förstod att jag inte skulle få majoritet för min motion men frågade ändå ledamöterna om det fanns någon som stödde den. Räck upp en hand i så fall, bad jag.

Inte en enda ledamot räckte upp handen.

Det känns inte bra.

Jag växte upp i Majorna i Göteborg på 1950-talet.  Det fanns mycket diskriminering i det samhället. Tattare var ett allmänt skällsord.

Jag har många fina minner från Majorna, men också många obehagliga.

Det rasbiologiska institutet vid Uppsala universitet, som hade sin storhetstid under 1920-, 30- och 40-talen, säger en del om samhällsandan på den tiden. Den levde vidare i många år. Den lever ännu.

När jag började mitt första jobb som journalist i Osby i slutet på 60-talet minns jag när en grupp romer, fast man sa zigenare på den tiden, kom dit och anvisades plats. De fick några veckor på sig att vistas där, sedan skulle de bort. De var inte välkomna.

Det fanns ett så kallat resandepar på platsen som jag fick kontakt med, sådana som vi kallade för tattare i Göteborg. Kvinnan var född och uppvuxen i Sverige, svensk medborgare.

Hon berättade en skrämmande historia. På 50-talet blev hon steriliserad. Hon ansågs av myndigheterna olämplig att föda barn.

Det var hennes stora sorg, att aldrig kunna föda ett barn.

Detta var svensk politik ända in på 1960-talet. Unga kvinnor steriliserades. De flesta av dem var romer.

Romer har blivit diskriminerade i Sverige under århundraden. Jag tycker att det svenska samhället har en skuld att betala till dem.

Jag är chockad över den attityd vi fortsätter att visa denna grupp.

Svante Olson