Ingen lyssnar på barnen
Jag har varit på konferens (20/4) i Huskvarna om De Glömda Barnen, barn som växer upp med föräldrar som missbrukar.
Folkhälsominister Maria Larsson, Gnosjö, konstaterade i sitt inledningstal att barnkonventionen inte är omsatt i vårt län. Vi lever inte efter den. Det tycker jag var ett mycket viktigt påpekande.
Barn ska få möjlighet att ge sin syn på hur man ska lösa problem som angår dem. Det får de ytterst sällan.
Två personer som gjorde starkt intryck på konferensen var Theres Eriksson, Föreningen Maskrosbarn, och Björn Lanefelt, lärare på Wendelsbergs folkhögskola. De berättade om egna erfarenheter som uppvuxna i alkoholisthem.
Det var väldigt utlämnande berättelser och jag måste erkänna att jag kände viss tveksamhet.
Visst är det en konstig värld vi lever i om en unge växer upp i en skadlig miljö där pappa är rektor och framgångsrik skolchef och sköter sitt jobb perfekt och ingen i omgivningen lägger märke till att han har allvarliga alkoholproblem.
Det finns en anmälningsskyldighet enligt socialtjänstlagen 14:1. Privatpersoner bör anmäla missförhållanden. Myndigheter ska göra det.
Inte en enda myndighetsperson har fällts för att inte ha följt denna lag.
Vi talade om den där lagen på ett av seminarierna och konstaterade att väldigt få anmäler. Trots tvingande lag. Och det är ju tydligt om inte ens en skolchef med grava alkoholproblem uppmärksammas av omgivningen.
Jag tror att det måste finnas mycket tydligare anvisningar i lagtexten om i vilka lägen anmälningar ska göras om man befarar att barn riskerar att fara illa.
Om till exempel en psykotisk människa med alkoholproblem hamnar på sjukhus borde det vara ett krav att sjukvården informerar sig om det finns barn med i bilden. I så fall ska en anmälan omedelbart göras till socialtjänsten. Men så fungerar det inte i dag.
Istället kunde vi höra ett maskrosbarn berätta om när hon som tonårsflicka for runt med sin mamma till olika behandlingshem för att hon skulle få hjälp med sin alkoholism, hur de de avvisades från det ena stället efter det andra. Mamman var för sjuk för att någon skulle vilja behandla henne. Flickan fick själv försöka lösa problemen.
Man har beräknat att det finns omkring 385.000 barn i Sverige som lever i familjer med svårt alkoholmissbruk. Alla kommuner säger, om de blir tillfrågade, att de har verksamheter som stöder barn i missbruksfamiljer, men väldigt få barn får hjälp och stöd.
Maria Larsson menade att det är svårt att se de här barnen. Hon jämförde med trattkantareller.
- De är också svåra att se när man kliver omkring i skogen, sa hon. Men när man har sett en så ser man plötsligt en hel massa runt omkring.
Det var en bra liknelse och Maria Larsson tycker att kommunerna borde bli bättre på att söka pengar som Länsstyrelserna har till förfogande för att bekosta stöd för verksamheter som riktar sig till de här utsatta barnen.
Men alltid när man talar om alkohol kommer man in på den känsliga frågan hur man ska definiera alkoholism. Vanligt är ju att man brukar säga att den som slutar att fungera socialt och som inte längre kan sköta sitt jobb på grund av sitt drickande, den personen ska definieras som alkhoholist.
Då är ju den där skolchefen inte att betrakta som alkoholist.
Men det finns andra kriterier; ett regelbundet drickande, ett par glas vin om dagen, är inte det också alkoholism?
Ska jag betrakta mitt eget drickande som en form av alkoholism? Det kan nog väldigt många människor i det här landet fråga sig.
Vi lever i en alkoholkultur och vi ska nog vara medvetna om att vi utsätts för en mycket påträngande propaganda, både öppet och i smyg, för att vi ska öka vårt drickande. Vad är det till exempel för krafter som får läkare att uppmana människor att dricka lite vin varje dag för att förbättra hälsan?
Jag vill hävda att vinproducenterna inom EU är en kraft som hotar folkhälsan i Sverige. Och inte bara den, hotet riktar sig även mot barnen.
Svante Olson
Vänsterpartiet, Värnamo