Jag vågar inte
Jag är i den åldern då alla män uppmanas att gå till sjukvården och ta ett PSA-prov. Jag kanske har prostatacancer utan att veta om det?
Men jag drar mig för att testa mig. Vad är det som får mig att agera så knäppt?
Jag läser i Forskning & utveckling (okt 2008) som ges ut av landstinget i Östergötland att diagnosen prostatacancer har ökat kraftigt. Men även vården och behandlingen har förbättrats. Fler personer lever med sin cancersjukdom, botad eller under behandling och kontroll.
Onkologiskt centrum finns vid Universitetssjukhuset i Linköping och är ett serviceorgan för tumörsjukvården i bland annat Jönköpings län.
Där sitter man på en stor kunskapsbank och verksamheten är väldigt viktig för en framgångsrik cancervård.
Ändå går jag inte till vårdcentralen i Värnamo och ber dem ta ett PSA-prov på mig.
Jag vet ju att det finns både godartade och livshotande tumörer. Med en godartad tumör kan man leva som vanligt utan operation eller annan obehaglig behandling.
Men det kan vara svårt att vara riktigt säker på vad det är för sorts tumör, om sjukvården nu hittar en.
Många operationer har gjorts för säkerhets skull. Men den där operationen kan leda till minskad livskvalitet. Varje man vet vad jag talar om.
Vet jag att jag har en tumör tvingas jag välja: operation eller inte operation. Då slår ångesten sina klor i en.
På Onkologiskt centrum är man inte okunnig om den här våndan.
Det är inte bara överlevandesiffrorna som är viktiga. Det är också viktigt att lyfta in livskvalitetsbegreppet i vården. Frågan är hur patienten mår efter diagnos eller ingrepp av något slag. Lidandet som begrepp är viktigt att mäta och analysera.
Så resonerar man på Onkologiskt centrum.
Men jag bara slår ifrån mig.
Så länge jag inte vet, mår jag bäst. Inbillar jag mig.
Svante Olson, landstingspolitiker
Vänsterpartiet, Värnamo