Är det kris i Vänsterpartiet I mitt parti talar vi om framtiden och jag var med på partiets regionala framtidskonferens i Linköping den 9 april. Sådant är kul. Och Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson är ju inte den som har problem med att ställa sig framför en publik. Hon drog omedelbart igång i sitt inledningsanförande. - Är det verkligen kris i vårt parti som många hävdar? undrade hon. Partiet fick ju ett valresultat som var ungefär som det alltid har varit. I alla fall så länge jag har varit med. Och det är länge. Partiet brukar få mellan fem och sex procent. Men när Ida pekade på vänsterns läge tillsammans med socialdemokraterna då är det allvarligt. Det har inte varit så kritiskt sedan början av 1900-talet. Ida menade att det är Socialdemokraterna som får betala för den politik de har fört under en lång rad av år. Inte vi. Hon menar att vi måste sluta med att förhålla oss ängsligt sneglande mot Socialdemokraterna. - Vi bröt med det socialdemokratiska partiet för närmare hundra år sedan, sa hon. Vi borde vara klara med det nu. Det ligger något i det. Och så kom Ida in på de ideliga striderna i vårt eget parti. - Det måste vi sluta med, hävdade hon. Och visa varandra mera respekt. Fast lite måste vi väl bråka. Hur går det annars med våra partisjälar? Det är kul att fajtas. Eller hur, Ida! Ida är kritisk mot partiledningen. Den är för inaktiv, menade hon. - Vänsterpartiet är bra på principer men inte på strategier, sa hon. Hon efterlyste projekt. - Lägg fram idéer, ett dokument, varje år! sa hon med adress till partiledningen. Men när Ida började spåna om hur vi på ett bättre sätt ska nå fram till folk blev jag tveksam. Man har ju varit med några år och sett en del. Ida menade att en framkomlig väg kan vara att möta folk ute i samhället utan att direkt framhålla att man är vänsterpartist. Genom att stötta med läxläsning, skapa minifritidsverksamhet och liknande sociala projekt vinner man folks förtroende. Det är när jag hör sådant som jag inser att partikamraterna på central nivå i Stockholm inte ser verkligheten. En liten lokalförening har inte resurser att jobba på det sättet. Efter Idas anförande blev det grupparbete och då fick jag möjlighet att lägga fram min syn på hur Vänsterpartiet ska jobba för att gå framåt. Så här tycker jag: Vi ska återta kampen för sex timmars arbetsdag, jämlikhet ska vara grunden för vårt politiska arbete, vi ska motarbeta det kapitalistiska tillväxtraseriet, kulturen måste få en starkare ställning, vård-skola-omsorg under samhällelig kontroll, Sverige ska inte delta i anfallskrig mot andra länder. Det är ju jättebra. Det gäller bara att få folk med sig på den linjen.